Tysta tårar från en högljudd tjej
I flera år har jag gråtit tysta tårar, brytit ihop utan ett ljud, och fallit till marken utan en duns. Jag har sett mina rödsprängda ögon åldras och med mina svidande kinder och röda öron på mitt rum. det är så jag känner igen mig själv.
Jag är trött på den salta smaken och svullna ögonlock öron som inte hör annat än : fly
från mig själv, min familj, mitt liv.
Alkohol har fyllt mina tomma tankar och grävt i mitt bröst, men jag har ännu inte funnit någon tröst.
En ciggarett för varje sorgsen kväll, och jag är uppe i flera hundra. Jag andas tyngre när jag inte röker.
att ta steget att sluta röka är som att ta steget att glömma. Det är inte så lätt att glömma, när allt följer samma mönster. Det är som att jag är menad till att vara olycklig och förtvivlad.
Sömnen har ätit upp mig, och timmarna vilar i bakhuvudet som ett monster som väntar på att tränga sig igenom tårkanalerna. Jag har ont överallt, tror jag. Jag är så avdomnad i sinnet att jag int ekänner hur min rygg skriker och mina lungor kämpar... Hur många gånger har jag bett till Gud att det ska sluta. skrika, gräla, gråta, säga så fula ord att man inte vågar höra? Som tt allt var ett misstag, är jag e del i ett stor jävla misstag, eller är jag bara döm till detta från ett tidigare liv? jag måste varit ett svin.
Nu är det jag som måste spela stark så att mina föräldrar kan luta sig mot mina axlar och få "stora kramen".
det är inte förens då jag ser hur stadig jag är egentligen.
Men det är över nu...
jag ska nog spela lite musik.
fars dag
Med grus i hjärtat efter allt som hänt, firar vi fars dag.
I lägenheten finner jag tomma ytor som ger plats för sorg, tejpade fjärrkontroller som fortfarande kan användas och varma element som tårarna krypt in och gömt sig bakom, för några timmar. Vi äter tårta och låtsas fortfarande att vi är en hel familj, lika mycket som jag låtsas att kaffet han bryggt är gott. Vi pratar om världsliga saker som mardrömmar, betyg, ig-varningar och skolfoton, men egentligen så tänker alla bara på en sak. ensamheten. Den som ekar fortfarande i vardagsrummet, inte ens IKEAs möbler kan stoppa ljudet som studdsar från väggarna och rak in till vårat samvete.
Jag finner ingenstans att fästa blicken, förutom på den lilla silverfärgade tv:n som står på en alldeles för stor tv-bänk, också från IKEA.
Han har köpt en rosa tårta med hallon och krossad mandel, och på den konstgjorda namnskylten står det "till far", han som inte längre vandrar runt i huset där jag bor. levande död. Han tar en bit av tårtan, den faller på sidan och han säger: det var väl inte menat för mig.
två lungor mindre i huset
jag kan inte andas här.
mamma sitter med huvudet lutat handen och rör om i sin kopp, ljudlöst.
pappa står vid kaffekokaren och häller upp sina andra kopp kaffe med skakiga händer. När han vänder sig om för att sätta sig igenom vid matbordet, vänder jag bort blicken. jag vill inte möta hans röda ansikte och tårfyllda ögon.
jag fokuserar blicken på mjölkpaketets baksida, jag läser texten om "dagdrömmar" om och om igen, men jag ser inte vad det står.
Mina tankar krockar och gör volter i huvudet, och allt jag kan göra är att stirra. Pappa vrider bort huvudet för att stöta bort gråt, och med handen i nacken ser jag honom släppa ner axlarna. helvete.
Mamma ställer sig upp, plockar bort koppar och små franska från bordet, och så tar hon bort mjölkpaketet.
vart ska jag nu fästa min blick? jag letar hysteriskt med ögonen och till slut hittar jag mina egna händer.
jag räkna mina fingrar, mamma går från bordet, pappa går han med.
jag sitter ensam vid matbordet, men vill inte släppa blicken från mina fingrar. Jag är trött, mina ben vill inte resa sig, och fingrarna är plötsligt dubbelt så många.
jag andas ut. reser mig. ställer in stolen efter mig, och fingrarna blir tio igen.
på radio spelas ABBAs låt " the winner takes it all"
"Building me a home
Thinking I'd be strong there"
i tron på lycka
Jag känner mig som två personer.
En är den lyckliga utan anledning, och den andra är den som känner att hon har ett hav fullt av skäl att må piss. men om känslorna jag har skulle gemföras i personligheter så hade jag ätit medicin mot scitzofreni för tio år sedan.
i mitt rum betraktar jag mig själv utan ögon, utan talan och utan självrespekt. Och så slår det mig, det är inte det här livet jag vill leva.
mamma låtsas vara glad när hon egentligen är sorgsen och pappa låtsas vara mer arg än vad han egentligen är, han lever ut allt annat som tynger honom, för nu har han chansen. Nu kan han skylla allt på skilsmässan och den jobbiga flytten.
Fast egentligen så är det barndomsminnen, hatet mot sina misstag och den äckligt stora stoltheten han har för att släppa taget om hinken som är fylld av ångest, från alla godhet han givit sina närmaste som svikit honom efter alla dessa år.
han är ensam. Och det i sin tur, tynger ner mig.
borde kanske låna lite piller från det vita skåpet, som inte längre är hans.
jag har ärvt pappas utseende, och mammas humör.
hoppas inte att jag kommer ärva bådas ensamhet.
skapad av alkohol
Jag går omkring och väntar på något som kommer göra mig illa.
tiden går långsamt, och dagarna rinner förbi i en seg sörja av tårar och nervositet...
Livet är verkligen inte som det ska, jag känner mig aldrig nöjd, och mina problem blir bara större och större.
Jag saknar känslan av att allt är perfekt, och en kropp som fungerar som den blev född till, vad krävs för att uppnå det?
inte nog med att hösten har kommit till eskilstuna, den släpade också med sig blek hy, finnar, och torrt hår, och livlösa leenden.
Jag äter skitmat hela tiden och efteråt ångrar jag det så jag vill kräkas. jag vet inte vad jag ska fylla mig med för att dämpa ångesten för framtiden och skulden jag har för att ha splittrat min familj.
det första som kommer upp i huvudet när jag tänker fredagkväll är alkohol, myskläder och en hink.
en värld skapad av alkohol.
jag vet inte längre om jag borde vara kvar.
jag vill gömma mig under en filt, och vänta ut stormen av press och stress, och vakna till en vit vinter med julstäming och något som får mig att känna mig hel. den bästa julklappen vore ett nytt liv, en ny start och ett nytt tänkande.
Börja träna, få en snygg kropp igen och äta nyttigt och må bra.
frågan är bara hur många kommer finnas kvar hos mig när jag drar undan filten?
kommer jag vara ensam när jag vaknar?
den olämpliga kyssen
mitt i mitt vindrickande hemma hos anton syster stiger en lite för ung man in i lägenheten...
jag och sara dansar till amy daimond och glor på den rölätta herrn som skriker : tja!
två tjejer, Hanna och hanna går ut på balkongen och tar en ciggarett och pratar om relationer, och eftersom livet inte flyter på lika lätt som jag hade trott så tar jag två glas för mycket.
För bara två dagar sedan så har jag blivit osäker på det mesta, till och med det jag värderar högst livet, min pojkvän Nicklas.
kväller spinner på och vi röker vattenpipa och pratar skit...
efter ha fått en opassande, men grym massage av den rödhårige herrn, bestämmer vi oss för att bege oss hemmåt.
jag välter glas, och kastar silikoninlägg över hela lägenheten och glömmer det ena och det andra, men härlig som jag är förtilfället, struntar jag blankt i det och snubblar ner för trapporna i årby.. kan man bli mer Eskilstunabo?
jag och sara garvar åt allt och ingenting, sara är snudd på nykter och grabbarna såg inte heller speciellt påverkade ut.
jag drar i hans röda cykel och fjantar mig, men sån är jag.
jag ramlar in i ett hörn, och hopppsan! fel läppar nuddar varandras!
en rad av problem uppstår, han påstår kvällen efter att jag har betett mig som en fjortis och kyss honom, hängt på honom och masserat honom, dragit av han strumporna och när han frågar mig : är inte du tillsammans med nicklas? så hade jag tydligen svarat: nja.
när jag i själva verket backade undan och tidigare på kvällen berättat för honom om hur det låg till.
jag tycker det hela var respektlös mot mig, som var knack huvudet, och mot nicklas som är bra kompis med han storebror.
Och att han kvällen efter denna olämpliga kyss, berättar allt för Nicklas, som blir förkrossad och förbannad på mig, är helt
absurt.
jag försöker desperat förklara för Nicklas vad som egentligen hände, att det var han som tog steget, att det var han som pussade mig, och speciellt när han var nykter ens vågade skylla detta på mig.
och att skylla på att man var nykter kanske kan bli den nya trenden i eskilstuna, eftersom aspackade tjejer endå alltid får skiten i slut ändan?
Förlåt.
