ByViola

I flera år har jag gråtit tysta tårar, brytit ihop utan ett ljud, och fallit till marken utan en duns. Jag har sett mina rödsprängda ögon åldras och med mina svidande kinder och röda öron på mitt rum. det är så jag känner igen mig själv.

Jag är trött på den salta smaken och svullna ögonlock öron som inte hör annat än : fly
från mig själv, min familj, mitt liv.
Alkohol har fyllt mina tomma tankar och grävt i mitt bröst, men jag har ännu inte funnit någon tröst.
En ciggarett för varje sorgsen kväll, och jag är uppe i flera hundra. Jag andas tyngre när jag inte röker.
att ta steget att sluta röka är som att ta steget att glömma. Det är inte så lätt att glömma, när allt följer samma mönster. Det är som att jag är menad till att vara olycklig och förtvivlad.

Sömnen har ätit upp mig, och timmarna vilar i bakhuvudet som ett monster som väntar på att tränga sig igenom tårkanalerna. Jag har ont överallt, tror jag. Jag är så avdomnad i sinnet att jag int ekänner hur min rygg skriker och mina lungor kämpar... Hur många gånger har jag bett till Gud att det ska sluta. skrika, gräla, gråta, säga så fula ord att man inte vågar höra? Som tt allt var ett misstag, är jag e del i ett stor jävla misstag, eller är jag bara döm till detta från ett tidigare liv? jag måste varit ett svin.

Nu är det jag som måste spela stark så att mina föräldrar kan luta sig mot mina axlar och få "stora kramen".
det är inte förens då jag ser hur stadig jag är egentligen.

Men det är över nu...

jag ska nog spela lite musik.