i tron på lycka
Jag känner mig som två personer.
En är den lyckliga utan anledning, och den andra är den som känner att hon har ett hav fullt av skäl att må piss. men om känslorna jag har skulle gemföras i personligheter så hade jag ätit medicin mot scitzofreni för tio år sedan.
i mitt rum betraktar jag mig själv utan ögon, utan talan och utan självrespekt. Och så slår det mig, det är inte det här livet jag vill leva.
mamma låtsas vara glad när hon egentligen är sorgsen och pappa låtsas vara mer arg än vad han egentligen är, han lever ut allt annat som tynger honom, för nu har han chansen. Nu kan han skylla allt på skilsmässan och den jobbiga flytten.
Fast egentligen så är det barndomsminnen, hatet mot sina misstag och den äckligt stora stoltheten han har för att släppa taget om hinken som är fylld av ångest, från alla godhet han givit sina närmaste som svikit honom efter alla dessa år.
han är ensam. Och det i sin tur, tynger ner mig.
borde kanske låna lite piller från det vita skåpet, som inte längre är hans.
jag har ärvt pappas utseende, och mammas humör.
hoppas inte att jag kommer ärva bådas ensamhet.
