Tysta tårar från en högljudd tjej
I flera år har jag gråtit tysta tårar, brytit ihop utan ett ljud, och fallit till marken utan en duns. Jag har sett mina rödsprängda ögon åldras och med mina svidande kinder och röda öron på mitt rum. det är så jag känner igen mig själv.
Jag är trött på den salta smaken och svullna ögonlock öron som inte hör annat än : fly
från mig själv, min familj, mitt liv.
Alkohol har fyllt mina tomma tankar och grävt i mitt bröst, men jag har ännu inte funnit någon tröst.
En ciggarett för varje sorgsen kväll, och jag är uppe i flera hundra. Jag andas tyngre när jag inte röker.
att ta steget att sluta röka är som att ta steget att glömma. Det är inte så lätt att glömma, när allt följer samma mönster. Det är som att jag är menad till att vara olycklig och förtvivlad.
Sömnen har ätit upp mig, och timmarna vilar i bakhuvudet som ett monster som väntar på att tränga sig igenom tårkanalerna. Jag har ont överallt, tror jag. Jag är så avdomnad i sinnet att jag int ekänner hur min rygg skriker och mina lungor kämpar... Hur många gånger har jag bett till Gud att det ska sluta. skrika, gräla, gråta, säga så fula ord att man inte vågar höra? Som tt allt var ett misstag, är jag e del i ett stor jävla misstag, eller är jag bara döm till detta från ett tidigare liv? jag måste varit ett svin.
Nu är det jag som måste spela stark så att mina föräldrar kan luta sig mot mina axlar och få "stora kramen".
det är inte förens då jag ser hur stadig jag är egentligen.
Men det är över nu...
jag ska nog spela lite musik.
fars dag
Med grus i hjärtat efter allt som hänt, firar vi fars dag.
I lägenheten finner jag tomma ytor som ger plats för sorg, tejpade fjärrkontroller som fortfarande kan användas och varma element som tårarna krypt in och gömt sig bakom, för några timmar. Vi äter tårta och låtsas fortfarande att vi är en hel familj, lika mycket som jag låtsas att kaffet han bryggt är gott. Vi pratar om världsliga saker som mardrömmar, betyg, ig-varningar och skolfoton, men egentligen så tänker alla bara på en sak. ensamheten. Den som ekar fortfarande i vardagsrummet, inte ens IKEAs möbler kan stoppa ljudet som studdsar från väggarna och rak in till vårat samvete.
Jag finner ingenstans att fästa blicken, förutom på den lilla silverfärgade tv:n som står på en alldeles för stor tv-bänk, också från IKEA.
Han har köpt en rosa tårta med hallon och krossad mandel, och på den konstgjorda namnskylten står det "till far", han som inte längre vandrar runt i huset där jag bor. levande död. Han tar en bit av tårtan, den faller på sidan och han säger: det var väl inte menat för mig.
